Uzbekistan till Tadjikistan 1

Nasta planering pa resan var att lamna Uzbekistan fran Samarqand och aka over gransen till Penjikent i Tajikistan for att paborja trekking i Fan Mountains. Men den gransen var stangd sedan 2 ar av oklar anledning. Det ledde till en 2 dagars omvag. 2 helvetiska resdagar.

Nedan kommer langa beskrivningar av de forhoppningsvis 2 varsta dagarna pa hela resan.

Kolla omradet i google maps (kring Samarqand och lite osterut) for att fa en bild av omvagen pa 2 dygn istallet for 1 h farden mellan Samarqand och Penjikent.

Grans-destination var Oybek (vid smastaden Chanaq pa karta), narmaste oppna grans for turister, lite nordost om Samarqand. Det var inte solklart hur vi skulle ta oss dit. Vi fick helt enkelt kolla upp anhalter pa vagen. Vandrarhemspersonalen i Samarqand visste inte heller. Vi fick hofta oss fram via bussar och taxi mellan staderna, vi sade att det fick bli ett litet aventyr helt enkelt. Vi visste inte hur lang tid resorna skulle ta och var vi skulle behova sova, men det skulle ju losa sig.

Vi fick borja med att ta en buss fran Samarqand till Jizzakh (norrut), det var billigt och gick bra, ca 1-2 h. Forutom att taxichaufforerna vid Samarqand station forsokte stoppa oss och sa att det inte fanns nagra bussar till Jizzakh, men de sag luriga ut sa vi fortsatte ga och ignorerade dom.

Vid Jizzakhs station sag folk att vi sag forvirrade ut. Kommunikationen under hela dagen langs denna landsbygd och smastader var charader + namn pa stader (och avtobus, taxi). Ryska ordet "Skolka?" kom till anvandning - betyder "hur mycket?". Vi kom overens med nagra om delad taxi till Bekhobod (gransstad till Tajikistan). Vi fick trycka ned priset en hel del. Prutningsscenariot var detsamma som alltid med dessa hetsiga taxichaufforer - omringade av 5-6 man mellan 40-60 ar som mer eller mindre skrek pa ryska och viftade vilt med armarna. De forsokte ofta klargora att deras priser knappt rackte for bensin hela vagen.. Men man fick sta pa sig och borja ta pa sig ryggsacken och ta nagra steg om de inte accepterade. Aven om vi hade en nagorlunda prisbild var det fortfarande i morker vi gissa dessa priser pa strackor vi aldrig akt. Rimlighet fick duga.

Taxifarden till Bekhobod (osterut) var en mardrom. Asfalten var ok, lite sprickor. Foraren kande sig dock bekvam nog for 130 km/h, halften av tiden pa motsatt korfalt eftersom asfalten var lite battre dar. Jag och Tobias holl andan uppfor backron, i motsatt korfalt i 110 km /h utan bilbalten. Till slut brast det, jag sa at foraren att sanka hastigheten med ganska allvarlig min. De andra tva med oss i bilen skrattade med chaufforen, men han sankte hastigheten. Tillfalligt. Snart var vi uppe i 130 igen och vi fick sammanlagt saga till 5-6 ganger och viftade vilt mot hoger och antyda att han skulle kora pa ratt sida av vagen men han tecknade skumpande tillbaka och menade att vagen dar var dalig, vi svarade att det inte spelade nagon roll. Det blev lite sura miner till slut, Tobias var sist med att ryta i fran och saga at honom att sanka hastigheten. Vi kom till slut fram till Bekhobod, hoppade ur, betalade honom och sa lite kort hej, sa akte han ivag. Det tog ungefar 2 h.

I Bekhobod. Gransstad for lokalbefolkning men inte turister. Vi far var grans-information fran www.caravanistan.com (tips fran en back-packer i Samarqand). Vi behovde fardas ytterligare till Oybek, ca 1 h bilfard norrut for att na var grans-destination. Till forste man vi sag fragade vi "Oybek taxi?". Han forstod att vi ville till gransen och fragade "Graniza Tajikistan?". Vi svarade ja men att vi ville till Oybek, mannen jakade som om han forstod att vi specifikt behovde aka dit. Vi hoppade in i hans Lada och som vi misstankte korde han oss till lokala gransen. Vi fick vanda, aka tillbaka. Jag gav honom halften av overenskommet belopp. Sedan hittade vi Taxi mot Tashkent som kunde slappa oss vid Oybek. Dar radde samma forhandlingssituation som tidigare. En av mannen rasade pa att vi inte kunde ryska, vi upprepade "English, english", han svarade "English, minglish. RUSKI!!" och sa spande han sin biceps och forsokte val saga att riktiga man talar ryska.

Taxi-farden gick aterigen snabbt, vi bad dom sanka hastigheten. Det gick battre an forra gangen, battre vagar. Vi kom fram ratt snabbt. Nu var vi alltsa framme vid gransen. Vi vaxlade vara Uzbekiska Som till Tajikiska Somoni. Vi tog vara saker och gick fram till forsta baset och till forsta station - Uzbekiska tullen.

Vi var hungriga, reste pa utan langre pauser, hann inte ata mycket. Jag hade tarmvila for att magen hade varit lite orolig sedan jag tryckte i mig glass i Samarqand (ar laktoskanslig, brukar dock ga bra i Sverige). Tobias hade fatt i sig sma sockrade brod, och lite vatten.

Det borjade bra, det var tva tullvakter, en smal och en tjock (som refereras som tjockisen for att han var en idiot). Den smala skamtade lite med oss och var allmant avslappnad, tummen upp pa att vi var "Doctor talaba" (lakarstudenter) som framkom efter att han fragat om vi var lakare da jag hade deklarerat sa mycket mediciner.

Vaskorna akte igenom rontgen och tjockisen borjade saga "patron? patron? you have patron? Open bag". Vi fattade ingenting men oppnade min vaska och plockade ur GPS och solglasogon och annat. Den smala provade mina orangea fotokromatiska solglasogon for trekkingen. Sedan kom Tobias pa att jag hade batterier packade sa att de kunde sett ut som patroner. Vi tog ut dom och alla skrattade lite at saken. Det verkade vara over. Sedan reagerade tjockisen pa att det stod mediciner pa min deklaration. Han sag orolig ut och fragade "Narkotic?". Vi nekade artigt. Han sa att vi skulle plocka ut och visa. Vi blev lite oroliga eftersom vi visste att vart mini-apotek i zip-pasar skulle vara svart att forklara med begransade kommunikationsmojligheter. Han reagerade pa nar ja tog ut mindre an halften av totala medicinerna i zip-pasarna med att det var mycket, resten lag lite gomt i min necessar. Jag blev ju aldrig direkt uppmanad att plocka ur den, sa jag lat den vara, forstod att det var bast att inte vara over-arlig.

De tittade mycket noggrannt, kande inte igen nagot preparat. Jag borjade peka pa tabletter och forklara "Malaria, penicillin, cortisone.." etc etc. Sedan gjorde jag hela resans storsta misstag. Vi kom till oxynormet och jag sa "morphine". Jag borde bara sagt oxycodone, det ar hela sanningen och de kande inte till substansen.

Tjockisen sag ut som han upptackt tva knarklangare. Forst misstankt patroner och nu knark, han verkade inte ha en kansla for rimlighet. Han viftade att det inte gick. Jag skulle tillbaks till Uzbekistan. Kort sammanfattat vi fick visa recept, visa intyg, han anmarkte att ingen hade stampel, vi insisterade (artigt) pa att kontaktinformation fanns och signaturer. De kopierade allt, gav mig tillbaka orginalet, jag trodde det var klart. Men nej. Hans kollegor anropades, de tittade, gjorde sin bedomning, tittade noggrannt pa oxynormet. Vi illustrerade anvandningen om vi skulle bryta ben. Hans kollega verkade tycka att han overdrev, gestikulerade att vi skulle fa ga. Men han suckade djupt. Han forklarade att man inte fick ha detta i Uzbekistan, jag pepekade att jag var pa vag ut fran Uzb och in i Tjk. Han, av nagon anledning, forsvarade Tjk intressen och sade att det inte var tillatet dar heller. Han ville alltsa inte ha morfin i Uzb och hindrade mig fran att lamna landet. Han sade nu att Tobias fick ga, men jag skulle ga tillbaka till Uzbekistan och dumpa all medicin i zip-pasarna. Vi spelade dumma, fattade ingenting (hans engelska var riktigt krass). Vi stod kvar, han suckade. Flera ganger upprepade han att jag skulle slanga medicinerna. Jag forsokte avgransa det till oxynormet, tog ut det och gestikulerade att slanga bara de kartorna. Han nekade. Jag skulle slanga allt. Uttorkade, hungriga, utmattade och lite latt panikslagna nu.

Jag, inte Tobias, blev visiterad i ett avskilt rum, plockade ur allt jag hade pa mig. Hans tittade pa mp3, swedbank-kortet och pengarna. Visade igen att medicnerna skulle slangas. Gick ut ur rummet. Jag tog pa mig allt. Gick ut ur rummet och tittade dumt pa honom. Till slut viftade han nonchalant "Go. You go. No come back."

Vi skyndade, packade ihop allt. Visade passen vid kontrollen och var igenom. Vi andades ut. Vi gick mot Tajikistans grans. Ingen aning om jag nu for all framtid ar avvisad fran Uzbekistan. Aldrig fatt en san frihetskansla av att ga mot en annan nations grans, for det lilla.

Framme vid Tajikistans grans. Snabbt och smidigt, ingen tullkontrol, forutom den som tjockisen i Uzbekistan skulle sta for. Vi gar snabbt igenom och de halsade "Welcome to Tajikistan" med ett leende, och jag trodde inte det skulle vara sa skont att fa hora. Vi var ute pa andra sidan och skulle nu hitta en taxi till Khujand, Tjk nast storsta stad som vi skulle sova i over natten for att fortsatta farden mot Penjikent imorgon. Nasta forhandlingssituation med taxi utanfor, allt var sig likt forutom att nu var valutan en annan med andra priser pa bensin, okanda strackor och vi hade ingen bild av rimliga transportpriser. Fortsattningen pa nasta del.